Varma vindar från Vättern

Jag kom fram till Jönköping torsdag kväll, möttes av en rosalila solnedgång och varma vindar. Jag slogs av någon slags supernostalgi och blev tårögd. Där stod jag på stationen liksom överväldigad av allt som en gång var och som aldrig kommer bli igen. Sen kände jag mig lite patetisk och stängde av känslokranen. Punkt.

På mindre än 24 timmar hann jag träffa alla de viktigaste människorna i stan. Några kanske aningen kortare stund än jag hade önskat. Nästa gång, Johanna, då får vi passa på att ses längre än en timme.

Sing song sai kimono

Jocke och Amanda drömmer sig bort till Tanzania.

Det har varit några minst sagt intensiva dagar på Sigtuna folkhögskola denna vecka. Lek, tvivel, studentfirande, bastubad, skratt, solsken och nya snapchat-stories. Och så en resa bokad till ett land långt, långt borta. Ett brev skrivet till någon jag ännu inte känner. Och en packlista som ger mig lite magknip. Vaccinationer som ännu inte bokats och visumhandlingar som inte skickats. Och larvigt härliga lekar då vi låtsats vara bananer på en brygga.

Så, vad tar jag med mig? Att jag måste komma ihåg att allt kommer ordna sig. På ett eller annat sätt så ordnar det sig.

På´t igen…

Min vän A:s senaste toalettbesök.

Jaha. Då kanske det har blivit dags att damma av den här bloggen igen… Varför ska det vara så fasligt svårt att hålla sånt här uppe?
I alla fall, jag ger det en andra chans, det här med att ha en offentlig dagbok kanske kan bli min grej ändå. Och till hösten kanske jag till och med har något att skriva om.

Dag 1:
Ändra header och lyssnar alldeles för mycket på Lush life, drömmer om semester och längtar till chokladkakan som väntar på mig hemma.

Slut på inlägg. Vi hörs!

/Sofia

”Ryck upp dig!”

  Var femte person kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Depression, en av de dödligaste sjukdomarna i Sverige. Av ungefär 15 000 självmordsförsök varje år är det nära 2000 personer som lyckas ta sitt liv, som ett direkt resultat av en depression.

Jag minns första gången jag på riktigt tänkte att självmord kunde vara lösningen för mig. Jag var 11 år. Samma år som jag hade min första panikångestattack och kom in i puberteten. Men det var först några år senare som jag började ta mina tankar på allvar. Planera. Skriva hejdå-brev. Samla på piller.

Om du tänker att självmord är den fegaste handlingen du kan tänka dig, ja då har du aldrig varit där nere på botten och rullat runt i gyttjan. Då har du aldrig känt smärtan av en ångestattack. Aldrig behövt hantera att kropp och tanke krigar. Att försöka ta sitt liv kommer aldrig vara fegt.

Fegt är det däremot att vi som medmänniskor inte vågar prata om läskiga saker. Fegt är det att vi inte vågar ta varandra på allvar. Och jag fattar, vad fan säger man till någon som inte vill leva längre? Vad säger man till någon som inte ser nåt ljus? Hen ser ju ut att må helt okej, så det är väl inga problem?

Depression är en sjukdom precis som cancer eller diabetes, precis som ett brutet ben eller en luftvägsinfektion. En sjukdom som ska behandlas med terapi och medicin av psykologer och läkare. Depression kan inte botas med en rask promenad i skogen eller ett nytt jobb.

Håll någons hand, var axeln för någon att luta sig mot och uppmuntra att söka hjälp. Våga prata om det. Våga lyssna. Men ge inga råd.

 

/Sofia

 

Mind
Suicide zero

Med vinden i håret

Frihet är att ha vinden i håret, att se ljuset från Londons skyskrapor, att känna doften av Themsen. Frihet är att få skratta med sina bröder, att ha en ärlig dialog med sina föräldrar, att äta precis hur god mat som helst. Frihet är att få hålla din hand, att få drömma om något som aldrig kommer bli, att vara totalt jävla närvarande. Frihet är att inte låta ångesten hålla en tillbaka.

    
    
    
    
  

London, vi ses snart igen!

Peace, Sofia

Helg nummer fyrtiotre

   

  

 Söndag kväll igen. Känns som att helgerna springer iväg just nu. Har spenderat merparten av helgen i Omberg med släkten och fantastisk mat. Skratt, lite för mycket rödvin och skrikiga konversationer. Och en farfar med ett stort behov av uppmärksamhet och bekräftelse.

Men det är nåt knepigt med hela ”den där familjegrejen” tycker jag. Att man är sammanlänkade men inte nödvändigtvis har något alls gemensamt mer än en näsa som ser nästan likadan ut. För att vara helt ärlig kanske jag ska erkänna att jag till och med bävat inför den här helgen. Köpte inte biljetter förrän fredag morgon i någon slags falsk förhoppning om att det kanske inte skulle bli av.

Det har, i mitt tycke, tagit lite för lång tid för mig att förstå att jag inte behöver definieras av mina föräldrar och släktningar. Att det är helt okej att inte vilja umgås, att inte ha någonting gemensamt eller att till och med ta avstånd från familj. Och det gäller såklart även det motsatta.

/Sofia

Att ta livet med en klackspark

…är fan så mycket svårare än vad det låter. Och samtidigt finns det inget enklare. ”Livet består inte i att tänka, det består i att handla” står det i flygplanstaket och det ligger mycket sanning i det. Att det liksom inte går att leva i nuet om man fastnar för mycket i tankar. Tankar som ju inte är sanna, de är bara tankar. Tankar som får alldeles för mycket makt.

Är på väg till Göteborg och jag känner mig trött. Det är som om något fattas mig, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Kanske är det bara hösten? Jag hoppas på en solig helg och en lördagskväll som spårar ur med massor av trevliga människor. Kanske blir Carro besviken över att jag inte har med mig någon kanindräkt? Kanske blir hon ändå glad över mustascherna?

   
   
2015-10-19
Visst blev det mustaschfest med djurtema och chokladtårta. Visst blev det dans och ironiska t-shirtar. Visst blev det skratt och gråt. Vad är det med oss två, Carro? Det är som att vi på något vis är sammanlänkade. Som att det mest naturliga är att det är du och jag.

Och nu är du vuxen på riktigt, kan inte åka på ungdomsbiljett nå’ mer. Kanske är det nu vi måste sluta skratta åt män som döpt sitt könsorgan till Hugo, för att vi är vuxna. Jag vet inte hur man gör det.

”Jag har aldrig dansat tango, det kan va någonting för mig. I alla fall den finska varianten,
Och i alla fall med dig.”

/Sofia