Blågårdsgade

På söndagen gick vi till Blågårdsgade i norra delarna av Köpenhamn. I ett hus precis i korsningen av Blågårdsgade och Korsgade ligger ett stenhus som inte ser så mycket ut för världen, just när vi är där är dessutom tre lägenheter till salu. Där, i en av lägenheterna med stora fönster, växte min oldemor (gammelmormor) Inge upp. 

   
 I oktober 1943 kom nazisterna för att hämta judarna i Köpenhamn och min oldemor, som då var 16 år, och hennes familj tvingades fly till Sverige. 

När jag frågar Inge om hon var rädd svarar hon: ”Nej jag var inte rädd under resan, vi var så många och hela min familj var ju med. Men sen går båten i land och när vi kliver av står det en lång rad grönklädda soldater för att ta emot oss. Eftersom soldaterna i Danmark hade beiga uniformer och nazisterna gröna utbröt panik. Hade vi kommit till Tyskland? Hade de lurat oss?”

Oldemor hamnade tillslut i Huskvarna. Under 1944 träffade oldemor min gammelmorfar Åke och när hennes föräldrar bestämde sig för att åka tillbaka till Köpenhamn 1945 vägrade hon. Hon var ju kär och trivdes dessutom väldigt bra i Sverige. Eftersom hon bara var 17 år hade hon inget val och tvingades åka tillbaka med resten av familjen. 

På sin artonårsdag kom hon tillbaka till Huskvarna och så småningom fick Åke och Inge två döttrar, Marianne och min mormor Annie. 
  
Inge till höger i bild.

Idag är Inge 86 år och i gott mod. Jag är så glad för att jag fått tid att lära känna henne och gammelmorfar (som gick bort för en tid sedan) och för att jag har fått möjligheten att höra hennes historia. Det är svårt att greppa att hon hade dött om det inte vore för den där båtresan till Sverige. Att hennes familj fick möjligheten att överleva när så många andra inte fick den. 

  
Min mamma och oldemor Inge. 

/Sofia