När någon inte orkade längre

Så. Sitter på ett tåg igen. Ett tåg som står stilla. I Skövde – av alla himla ställen i detta land. Jag skulle varit framme för två timmar sedan. Jag skulle kramat världens finaste Sofia och snart somnat i hennes soffa. Men jag sitter fast i en tågvagn bland skrikiga barn, svettluktande män och oerhört jobbiga tonåringar. Men det är fan inte synd om mig.

Någon bestämde sig, kanske för väldigt länge sedan eller kanske alldeles nyss, för att det inte var värt det längre. Livet. Någons hjärta blev för tungt. Kanske var denne någon helt ensam. Kanske var hen inte det, men kände i hela sitt väsen att det ändå inte gick längre. Jag vet inte någonting. Inte någonting mer än att jag önskar att det inte blivit så väldigt mörkt i dennes värld. Jag önskar det funnits en hand att hålla och något som gav mening. Något som gjorde det värt det att fortsätta. Lite till. Tills det mörka skingrat sig. Tills lite ljus nått fram igen. 

Men så blev det inte. Någons liv slutade på järnvägsspåret precis intill Skövdes tågstation

Jag har fått gratis vatten av SJ. Jag kommer komma fram till min bästa vän, förr eller senare. Kanske senare. Men det spelar ingen roll. Jag kommer i alla fall fram. Och där finns en hand jag hållit så många många gånger förut. En fryspizza och en säng jag får somna i.

Till dig som inte längre ville leva: jag hoppas lugnet infann sig direkt. Vila. Och frid. Jag hoppas du hann förlåta dig själv. För allt du inte trodde du räckte till åt. För allt du gjort. För allt du inte hann med. 

Förlåt dig själv.

och jag blev aldrig vän med livet, så jag hoppas du förstår.