Om detta må ni berätta

Jag minns att jag hittade boken Om detta må ni berätta i pappas bokhylla när jag var typ nio, jag minns att jag under samma tid var väldigt intresserad av medeltiden och medeltida medicin och att det därför var med både spänning och skräck som jag bläddrade i den för att kolla närmare på fotona. Foton av människor, döda, liggandes i högar. Foton av utsvultna kroppar. Foton av barn på andra sidan stängslen. 

Vid vårt besök vid Auschwitz igår var det några känslor som kom till mig:
Det är tystnaden vid Birkenau. Den otroliga stillheten och tystnaden. Och jag kan inte låta bli att tänka på vilka ljud man måste hört där en dag. Att det fanns en tid då det inte var tyst och stilla. En tid då ingen grönska växte mellan husen. 

Det är även den starka overklighetskänslan. Hur är det möjligt att döda över en miljon människor på denna plats? Hur blir man så känslokall? Jag ser den enorma högen av hår, som bara är en liten, liten del av allt hår som en gång fanns, och det är så svårt att förstå att det här håret kommer från människor, människor som just gasats ihjäl. 

Och så den starkaste känslan: det hade kunnat vara mina skor där i högen. Det hade kunnat vara mitt hår. Men det hade också kunnat vara jag som var en av nazisterna som fördrev de av ”annan ras”. Jag som följde med i strömmen och sökte makt.

Människor har gjort hemska saker mot varandra såväl efter andra världskriget som innan. Auschwitz är inte det första koncentrationslägret och inte det sista. Det enda jag kan ta med mig är att eftersträva större medmänsklighet. Större respekt. Mer förståelse. 

//Sofia