När någon inte orkade längre

Så. Sitter på ett tåg igen. Ett tåg som står stilla. I Skövde – av alla himla ställen i detta land. Jag skulle varit framme för två timmar sedan. Jag skulle kramat världens finaste Sofia och snart somnat i hennes soffa. Men jag sitter fast i en tågvagn bland skrikiga barn, svettluktande män och oerhört jobbiga tonåringar. Men det är fan inte synd om mig.

Någon bestämde sig, kanske för väldigt länge sedan eller kanske alldeles nyss, för att det inte var värt det längre. Livet. Någons hjärta blev för tungt. Kanske var denne någon helt ensam. Kanske var hen inte det, men kände i hela sitt väsen att det ändå inte gick längre. Jag vet inte någonting. Inte någonting mer än att jag önskar att det inte blivit så väldigt mörkt i dennes värld. Jag önskar det funnits en hand att hålla och något som gav mening. Något som gjorde det värt det att fortsätta. Lite till. Tills det mörka skingrat sig. Tills lite ljus nått fram igen. 

Men så blev det inte. Någons liv slutade på järnvägsspåret precis intill Skövdes tågstation

Jag har fått gratis vatten av SJ. Jag kommer komma fram till min bästa vän, förr eller senare. Kanske senare. Men det spelar ingen roll. Jag kommer i alla fall fram. Och där finns en hand jag hållit så många många gånger förut. En fryspizza och en säng jag får somna i.

Till dig som inte längre ville leva: jag hoppas lugnet infann sig direkt. Vila. Och frid. Jag hoppas du hann förlåta dig själv. För allt du inte trodde du räckte till åt. För allt du gjort. För allt du inte hann med. 

Förlåt dig själv.

och jag blev aldrig vän med livet, så jag hoppas du förstår.
  

Sista dagen på semestern

Det var märkligt att komma tillbaka till Stockholm. Att det dessutom var en tjej vid namn Sofia som visade sig ha exakt likadan ryggsäck som jag (dock fullpackad med korv) på samma flyg som jag är ju också lite underligt. 

Helgen var tyst. Det är ensamt när man har levt så nära inpå varandra i tre veckor att sedan spendera en hel helg själv. Inga nya spännande människor i sängarna bredvid. Och jag hatar ensamheten, för alla vet att det är en skillnad mellan att vara ensam och att vara själv. Att vara själv är valt men att vara ensam är ofrivilligt. Ändå kan jag tänka att den här helgen var precis vad jag behövde: lite reflektioner efter resan, fylla på kylskåpet inför ny jobbvecka och ett sista semesterdopp i svensk sjö. 

Klart är i alla fall att jag inte lider av autofobi. Och tur är väl det. 

   

 I hörlurarna: George Ezra – Budapest

Och jag tänker på den ungerska toalettdamen med långa blå naglar i Budapest som satt och smådiggade till denna samtidigt som jag lämnade över 200 forint.

/Sofia

Till pappa.

Det finns ingenting som är så irriterande som att vakna på morgonen av att pappa plockar ur diskmaskinen. Och det är få saker som får mig att le som tanken på hur många gånger jag hört pappa spela ”Rockin in the free world” på gitarr. 

Vi har pratat en del om det under resan, jag och Carro, var våra föräldrar var när de var tjugofem, och vart vi själva hade förväntat oss att vara. När min pappa var tjugofem hade han en dotter på fem år. Att jag skulle ha ett barn nu är i det närmsta otänkbart. 

Min pappa var under min barndom hela min värld. Han har varit två föräldrar i en och allt jag velat bli. Jag har alltid tänkt att jag i väldigt hög grad är en produkt av min pappa. Kanske är det för att det är i honom jag identifierar mig, kanske är det för att vi faktiskt är lika, vad vet jag? 

Jag har i alla fall haft med mig det här fotot på min nittonårige pappa under resan. Min nittonårige tågluffande pappa.

  
Så pappsi, om du var här ikväll skulle vi ta en kall öl på uteplatsen och jag vet att du hade gillat värmen och hur billig ölen är här. Men vi får ta den där ölen om några veckor istället, vi ses. Puss! 

PS. Jag hoppas att du gjorde massa vilda saker under den där resan som du aldrig berättade för mig 🙂 

/Sofia 

Blow a kiss, fire a gun

Split är varmt och vackert. Vi bor nära Adriatiska havet och poolen, har riktigt bra AC i lägenheten och har lärt oss (åter igen) att det här med barn får vänta ett tag (alltså på riktigt, hur jobbiga kan barn vara egentligen?!). Vi här spelat alldeles för mycket vändåtta och tittat på realityserier med småväxta (Carros favorit). 

Och så bjuder vi på en låt som vi lärt oss är mycket populär i Kroatien: Lean on

/Sofia    

    

   
  

   
    
   

How are you going to toast anything now?

I Zagreb besökte vi ett av de bästa muséerna någonsin, nämligen Museum of Broken Relationships. Ja, det kan låta en aning deppigt. Men det är det väl många museum som är? Inbördeskrig som inbördeskrig. 

Om du någonsin besöker Zagreb, missa inte detta! Brustet hjärta eller inte, så är det väl värt ett besök.

Utställningen består av olika prylar som människor skänkt, tillsammans med historien om relationer och break ups kopplade till just den saken. En får alltså ta del av korta historier om krossade relationer. Om igenkänningsfaktorn är för hög för att lilla hjärtat ska klara av det, är det bara att gå vidare till nästa historia.

//Carro

        

   
     

 
Mika – Happy Ending

You look like my next mistake

Återigen klev vi av på en öde, mörk tågstation som upplevdes ligga mitt ute i ingenstans. Vid flera tillfällen under den här resan har det första intrycket av staden vi kommit till inte stämt överens med den stad vi sedan vaknat i dagen efter. Därför blir vi gång på gång positivt överraskade (och ja, man kan fråga sig om det är något av ett guldfisk-syndrom vi lider av), så även med Zagreb. Ytterligare en solig liten storstad med billig öl och trevlig hostelpersonal. 

Ikväll åker vi vår sista tågresa för den här tågluffen, till Split. Slutstation. Men vi försöker att inte tänka på det för mycket. 

Nu: ett lugnt, långt frukosthäng i solen på innergården med Taylor Swift i högtalarna. Carpe diem, för fan! 

/Sofia 

Blank space: http://youtu.be/e-ORhEE9VVg 

   
 

   
    
    
   
  
Sofias kommentar om denna ”talangfulle” gatukonstnären(?) som dansade med en glaskula: ”Ja, han är ju sjukt oskön. Man skulle ju inte vilja ta en öl med honom!”. 

   
    
 Igår kväll kände vi ett extremt sug efter proscuitto och bruschetta. Så där som en ju gör ibland.. Det slutade med att vi beställde in sex stycken förrätter och delade på. Servitören tyckte vi var märkliga och skrattade en hel del åt vårt önskemål. Men. Bästa middagen hittills tror jag! Sen ville vi ha ett glas rödvin var. Råkade få in en hel flaska istället. Så kan det gå! Sedan gick vi hem genom ett ljummet Zagreb och hostade oss igenom ännu en natt. Som sagt; nästa – Split!

//Carro

Eat, sleep, rave, repeat

Idag är det dags att dra vidare mot Zagreb. Under tiden i Budapest har vi hunnit besöka de bästa ruinbarerna och de vackraste kyrkorna. Vi har mött människor från hela världen och dansat till luften tog slut. Vi har anordnat konstiga tävlingar, mött holländska rockstjärnor och ätit många blodiga hamburgare. 

Mer rave, mindre sömn. 

/Sofia 

  
   
    
  

  

 

This could really be a good life

   
    
    
     

 

   
  
 Budapest är vackert men bjuder inte på särskilt bra väder än så länge. Vi bor på ett partyhostel och delar rum med åtta andra tjejer. Som verkligen är hur trevliga som helst. Tjejer är bäst i hela världen! (Bara en parantes).

Vi har känt oss rena för första gången sedan vi lämnade Sverige. Vi har lärt oss att artighet och hjälpsamhet inte är något en kan förvänta sig. Vi har ätit middag för 14.000 (Ft) och det är inte så farligt ändå. Vi har också lärt oss att vi inte gillar risotto, att en känner sig mer rik i Polen än i Ungern, och att ett glas vin kostar ungefär 12 kronor. Även att alla nationalhjältar här är män. Män män män. 

Och: en kan inte lita på att en trummis är snygg förrän han rest sig upp och slutat spela. 

I våra öron, från morgon till kväll:

OneRepublic – Good life

//Carro