Varma vindar från Vättern

Jag kom fram till Jönköping torsdag kväll, möttes av en rosalila solnedgång och varma vindar. Jag slogs av någon slags supernostalgi och blev tårögd. Där stod jag på stationen liksom överväldigad av allt som en gång var och som aldrig kommer bli igen. Sen kände jag mig lite patetisk och stängde av känslokranen. Punkt.

På mindre än 24 timmar hann jag träffa alla de viktigaste människorna i stan. Några kanske aningen kortare stund än jag hade önskat. Nästa gång, Johanna, då får vi passa på att ses längre än en timme.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *