Vi reste till Kraków. Till en stad som ville klara sig själv.

   
    
    
    
 

Somnade till regnet utanför fönstret. Ett välbehövligt regn. Åskan har liksom legat i luften och värmen har stundtals varit olidlig. Vi delar rum med en kinesisk kvinna och hennes son. En kan säga att hon inte har oss som favoritpersoner. Eller ens har någon som favoritperson. Hon är arg precis hela tiden helt enkelt. Hon slår sin son så hårt för att han ska vakna. Och smaskar när hon äter. Och borstar tänderna inne i rummer klockan 04.30. Men igår kväll fick vi ett ”Hello” och ett leende. Tänka sig? 

Vi har åkt på ett ”Tram party” – en dansar med alldeles för mycket folk på en spårvagn som åker genom Krakóws gator mitt i natten. Fantastiskt! Och fantastiskt konstigt.

Polen, jag tycker om dig. Mer än vad jag någonsin trodde.

//Carro